Tid för eftertanke...

Jag har under en längre tid följt en blogg där en tjej vid namn Linda skriver om sin sjukdom, obotlig bröstcancer. Idag har hon somnat in och det känns sorgset, även om jag inte kände henne personligen. Hon blev blott 33 år, hade tre egna barn (minstingen bara 1 år och 3 månader) och ett bonusbarn, hade nyligen köpt hus och gift sig. I 16 månader kämpade hon mot cancermonstret som nu slutligen vann kampen. Så orättvist att hennes man blir änkling och att henns barn inte får ha kvar sin mamma! Cancer är verkligen en skoningslös sjukdom som inte gör skillnad på människor. Vem som helst kan drabbas, när som helst, du eller jag. Och fort kan det tydligen gå. Vad hon i alla fall har lärt mig utan att hon kanske visste det (och mååånga andra av döma av alla kommentarer på hennes sida) är att vara nöjd med det man har och det man kan göra. Jag brukar försöka tänka så när jag gör nåt som är mindre kul, t ex tvättar eller diskar. Jag KAN i alla fall göra det. Utan att bli dödligt trött. Jag kan också träna, busa med mina barn, resa, hälsa på vänner, sova gott om natten. Och jag får se mina barn växa upp och utvecklas. Man ska vara rädd om varandra för man vet aldrig när döden lurar runt hörnet. Som Lindas sista tid varit, med all den smärtan hon haft, unnar jag henne nu den sista vilan.